Kaosteorin

Kontrollfreaken i mig ropar "kaoskaoskaos" och varningslampan lyser så jag nästan blir bländad. till saken hör att att det är just det, det är kontrollfreaken i mig som inte står ut just nu, det är det som är problemet, inte så mycket annat. tänk att människan fortfarande oftast reagerar på förändring med upplevelsen av att det är negativt. en känsla av att behöva fly kanske. och vad är livet om inte en enda lång väg av förändringar? en del långsamma, utdragna, till den grad att man tom upplever att det är stiltje, ingenting förändras, fastän det gör det, det gör det, det pågår hela tiden. inom en, runtom en. andra förändringar för plötsliga. en älg på fel ställe. ett felvalt ord. och allt är förändrat. du kan påverka allting i ditt liv? du bestämmer själv?

eller är allt ändå sen förutbestämt? eller är båda två sanningen?

Ja, kontrollfreaken i mig alltså, hon ropar och skriker. och jag hör henne. och jag lyssnar. samtidigt vet jag att det är en övergående fas. om nån månad eller så har jag glömt att det var kaos. eller har jag glömt det? eller är det så att kaoset inte mer är kaos? eller kanske jag bara har lärt mig behärska kaoset? eller är det kontrollfreaken jag satt en munkavle på och låst in i ett mörkt rum där hon får mumla bäst hon vill?

hur som haver litar jag på att det reder sig. det är övergående. det brukar det vara. och det kommer tillbaka. en annan tid. en annan stund.