Rosa glasögon

Kära tomten,

Till julklapp önskar jag mig rosa glasögon så jag kan se världen som en lite bättre och mer glädjefylld plats än den känns som just nu.

Seriöst.

På gatan där jag bor

På gatan där jag bor
Där bor ingen som är ensam
Där bor det bara människor
Som håller av varandra
Dom rastar sina hundar
I parken här bredvid
Dom håller alla löften
Dom givit till varann
Dom åker ut till landet
Och utomlands ibland
På gatan där jag bor
Där bor ingen som är ensam
I huset som du byggt
Rinner aldrig några tårar
Där leker alla barnen
I lugn och harmoni
I huset som du byggt
Där är alla dörrar öppna
Man litar på varandra
Man fyller sina liv
I huset som du byggt
Säg var finns den värld som är min?
När ska den bli min igen?
Säg som det är
Var finns den plats jag vill ha?
Säg finns den här vid mitt bord?
På gatan där jag bor?
På gatan där jag bor
Där bor ingen som är ensam
Där bor det bara människor
Som håller av varandra
I landet där jag finns
Sover folk i samma sängar
Dom vaknar upp tillsammans
Dom talar med varandra
I landet där jag finns
Säg var finns den värld som är min?
När ska den bli min igen?
Säg som det är
Var finns den plats jag vill ha?
Säg finns den här vid mitt bord?
På gatan där jag bor
På gatan där jag bor
Där bor ingen som är ensam
Där bor det bara människor
Som håller av varann
På gatan där jag bor

Lena Philipsson

Det ordnar sig

Jag vet det känns tungt.
Jag förstår du hatar alla barn till multimiljonärer i USA
som till synes (och antagligen också i praktiken) inte har gjort
ett dyft för att förtjäna sina pengar.
Och jag är medveten om de människor som tänker "det har
inte du heller" så varför sku du få?

Men jag ser dig
och jag vet du kämpar
Jag förstår din ångest
Vet du försöker ditt bästa

Hav tålamod min vän, hav tålamod.
En ålänning jag känner brukar säga " Äh, det fixar sig!"
"Det ordnar sig nog!". För dig, för mig, för de andra.
Det ordnar sig min vän, det ordnar sig.
Jag lovar.
(korsar mina fingrar och ber till gudarna)

Mera samlande, om att samla stenar

Att livet ska vara så svårt, och speciellt för vissa, är något som vi funderat på på jobbet idag. Och då menar jag inte med kollegorna, :) även om det också händer sig mången gång att vi spekulerar i livets frågor, både berörande oss själva, världen i stort, och våra kära adapter.
Om man själv någon gång tvivlar över meningen med allting så är det inte så underligt att ens kära adapter gör det. Mången gång är jag full av beundran för hur de i slutändan klarar allting och för det mesta möter världen med ett leende.

Framtiden är oviss. Och speciellt för dagens ungdom. Så (åtminstone till synes) många val, så många vägar. Hur skall den lilla människan kunna välja? Att samtidigt uppleva att många dörrar känns stängda, låsta, måste vara ännu mer konfliktfyllt.

Försökte underlätta med en massa tankelekar och berätta om hur negativa tankar ofta blir självuppfyllande, att man snabbt ska byta ut dem mot den positiva versionen av samma tanke. I stället för att tänka ”nu kommer jag att säkert att backa på den där bilen” bör man tänka ” ”nu kör jag galant förbi den där bilen!”. Ack hur svårt är ej detta. Och ack, hur mycket låter jag icke som en tjatig kvasipsykolog.

Men vi kämpar alla på, vi, ni, de, jag, du, han, hon, på våra egna sätt, enligt våra egna förutsättningar, strävar efter att bli lyckliga (vad nu sen lycka är) eller åtminstone kunna acceptera oss själva och vår framtid (med de brister som vi har).

En god vän till mig sade att hon i sina värsta stunder fått tröst av följande

Den enda meningen med livet är att leva.
I det skedet insåg hon att hon var tvungen att leva vidare. För det finns ingen större mening med livet än så. Och det är jag glad för, att hon lever alltså.

Finns ett knep man kan ta till då allt känns som mörkast:

Sätt tre stenar i din ena ficka
Varje gång under dagen som du känner dig det minsta glad/nöjd/ler så flyttar du en sten över till andra fickan
Räkna stenarna i andra fickan då du kommer hem/går och lägger dig på kvällen
Antagligen kommer du att märka att du åtminstone lett 3 gånger den dagen.
Och det är ju inte fyskam här i livet! Så samla stenar i din ficka!

Om du tar en hundra euros sedel och skrynklar ihop den och smutsar ner den är den fortfarande värd hundra euro när du vecklar ut den.

Rastlöst dammsamlande

Ibland vet man bara inte vart man ska göra av sig själv. Eller VAD man ska göra av sig själv. Allting känns för ostrukturerat och samtidigt inrutat och vanligt och trist. Och ändå är det för mycket. Ibland tål man ingenting känns det som. Saker man kan samlar damm i hjärnan och man orkar inte ens ta striden för att visa att man kan. Allt man vill ha är förändring och förändring är det sista man vill ha för det är mer än vad psyket klarar av. Totalt energilös och tillika så rastlös så själen och inälvorna håller på att komma ut och man sprängs i sömmarna som en dåligt lappad, sliten, gammal nallebjörn. Nosen är sned och ena ögat är har ramlat av för 1 000 år sedan. Man sku helt enkelt inte orka med att inte orka med sig själv. Bensinen är slut och det finns inga pengar att tanka för.