Det var en gång en flicka som vid mogen (?) 30-års ålder tappat tilltron till det som kallas den heliga institutionen, äktenskapet. En helt vanlig flicka med en antagligen, alldeles för trygg barndom.
Mina föräldrar har varit gifta i över 30 år, Deras äktenskap har väl heller inte varit enkelt, men de älskar varandra sannerligen, fortfarande. Ett bevis på detta är när jag i somras frågade min mor om hon kunde tänka sig att komma på en semesterresa med mig, till Paris, dit jag vet hon alltid velat resa. "Men pappa då?" var hennes respons."Inte kan vi ju åka utan pappa". Det var det med den mamma-dotter-resan.
Mina föräldrar har varit gifta i över 30 år, Deras äktenskap har väl heller inte varit enkelt, men de älskar varandra sannerligen, fortfarande. Ett bevis på detta är när jag i somras frågade min mor om hon kunde tänka sig att komma på en semesterresa med mig, till Paris, dit jag vet hon alltid velat resa. "Men pappa då?" var hennes respons."Inte kan vi ju åka utan pappa". Det var det med den mamma-dotter-resan.
På senare tid har jag allt oftare börjat ställa mig frågan hur många lyckligt gifta par jag känner. Tyvärr räcker ena handens fingrar till för att räkna dessa. Skall jag räkna de skilda eller de som verkar olyckliga, räcker två händer ingenstans. De flesta lyckligt (?) gifta par jag känner närmar sig 60-års ålder och barnen är utflugna. De flesta av de sk olyckligt gifta har småbarn.
Då jag pratar med en väninna i telefon slår oss tanken att kanske det är arabvärlden som fattat det hela. Människan är inte gjord för monogami? Fast naturligtvis borde det vara jämlikt i så fall, har min man fyra fruar skall jag få ha fyra män. Som i sin tur, i rättvisans namn, skall få ha fyra fruar var som har fyra män var som...huh. La famiglia börjar plötsligt bli lite crowded och släktträffarna börjar ta oanade proportioner och verka lite ångestframkallande...Men ändå. Var går gränsen för "normalt"? Hur mycket i vårt samhälle är uppbyggt av behovet av att "äga" andra, ha "ensamrätt"?
Och lite kuriosa angående detta med monogami:
Monogami eller engifte innebär att endast en äktenskapspartner är tillåten; motsatsen är polygami. Historiskt sett har monogami varit mindre vanligt än polygami i världen, men i västvärlden är monogami idag väl etablerat. Seriell monogami kallas en ordning där det inte är acceptabelt att ha mer än en sexualpartner åt gången (otrohet) men accepterat att ha flera partner under sin livstid. Även vissa djur är till viss del monogama även om DNA-tester visar att deras avkomma sällan eller aldrig kommer från de monogama partnerna. Monogamin i djurriket är bara social och inte sexuell.
Människan är i slutändan en biologisk varelse. Eller?
Vad gör människor lyckliga? Vilken rätt har vi att bli lyckliga? Och vilken skyldighet att göra oss själva lyckliga? Och på vems bekostnad? Eller är det så att vi gör andra lyckligare genom att själv också vara lyckliga?
De flesta skilsmässor sker enligt statistik när barnet (barnen) är mellan 1 och 3 år gamla.
Vad händer mellan den PSYKOS vi upplever i början av ett förhållande och den dag då vi plötsligt, mitt i livet, mitt i världen, VAKNAR UPP och inte känner igen den person vi möter i spegeln mera? För att inte tala om den som kommer emot oss i köket, i sängkammaren? VAD händer under denna tid?
Jag kanske är naiv. Jag är drömmare och idealist. Jag har själv ett 12 år långt förhållande bakom mig som sannerligen inte var en vals på välmjölat dansgolv en varm sensommarkväll och som definitivt borde ha tagit slut långt före det väl gjorde det. Nej, jag vet man får kämpa, slita, orka, paja, streta, hela. Denna ljuva ungdomskärlek tog slut som så många förhållanden av samma sort, då sekunden att välja bröllop eller skilda vägar var de enda alternativen. Antingen eller. Vitt eller svart. Det blev, som historien förtäljt, svart. Och valet var inte mitt den gången.
I mitt följande förhållande hittade jag den STORA känslan, PASSIONEN, den stora kärleken, mitt liv, min hamn, mitt hem. I famnen på den mannen tänkte jag många gånger "om jag dör nu så gör det inget, för jag dör lycklig". Komplett lycklig. Och vad hände sen? Ja, vad hände sen? Det undrar jag fortfarande. För efter tre år gjorde JAG slut och flyttade ut.
VAD är det EGENTLIGEN som händer i ett förhållande med tiden? I och med giftermålet? I och med barnen? Ja, i och med vadå? Livet?
Var är all the happy endings?
Prinsen som får Prinsessan och halva kungariket?
Och så levde de lyckliga i alla sina dar.
SLUT.
PS 1. Ajo, sagor är inte sanna...
PS 2. Skribenten erkänner sig vara drömmare och idealist.
PS 3. Vill man motbevisa mig får man gärna göra det genom att ta ut mig på en date. haha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar