Den som anser att lärare har för lång "semester" borde, om inte annat, stiga in i ett lärarrum den här tiden på året. (Eller undrar varför så många utbildade lärare inom tre år lämnar sitt lärarjobb och övergår till något annat. 1 av 3 i södra finland och 1 av 5 i hela landet enligt HBL)
Jag stegade för drygt en vecka sedan gladeligen in i ett av landets gymnasiers lärarrum för träff med rektor och studiehandledare och damp plötsligt ner i mitt eget lärarförflutna. Takten i lärarrummet var minst sagt hektisk. Människor surrade omkring som uppjagade flugor, lärare, elever, fd elever, utomstående. Och alla hann ungefär säga: dig borde jag tala med, men jag hinner inte nu, jag måste först...jag skall...
Att föra ett samtal ostört med de personer jag var där för att träffa var omöjligt. Det gjorde inte mig det minsta, vi hann med mina ärenden, men för de personer jag träffade måste det ha upplevts stressande. Att aldrig hinna tala till punkt innan någon avbröt med ett ärende berörande något annat. För min del blev det en tillbaka blick i min sk. "riktiga" lärarkarriär. Tiden då jag aldrig hann dricka ur en kaffekopp helt. Min "to do" lista som ökat i stället för minskat då dagen var över. Den ständiga känslan av att aldrig räcka till.
Jag erkänner att jag var totalt upp i varv och samtidigt slut då jag gick tillbaka till jobbet¨efter en timmes möte. Även om mötet i sig var mycket givande och trevligt.
Idag var jag och informerade om mitt nuvarande jobb till en annan skola. Samma sak. Människor som rusade på, kom och gick. 100 skolböcker i luften.
Vi lärare är ett pack för sig. Det kan jag glatt erkänna. Men att någon skall påstå läraryrket är enkelt, eller att "semestern" är för lång eller lönen hög. Nej, fan ta den personen. Den människan borde pröva på en vecka eller två.
Jag stegade för drygt en vecka sedan gladeligen in i ett av landets gymnasiers lärarrum för träff med rektor och studiehandledare och damp plötsligt ner i mitt eget lärarförflutna. Takten i lärarrummet var minst sagt hektisk. Människor surrade omkring som uppjagade flugor, lärare, elever, fd elever, utomstående. Och alla hann ungefär säga: dig borde jag tala med, men jag hinner inte nu, jag måste först...jag skall...
Att föra ett samtal ostört med de personer jag var där för att träffa var omöjligt. Det gjorde inte mig det minsta, vi hann med mina ärenden, men för de personer jag träffade måste det ha upplevts stressande. Att aldrig hinna tala till punkt innan någon avbröt med ett ärende berörande något annat. För min del blev det en tillbaka blick i min sk. "riktiga" lärarkarriär. Tiden då jag aldrig hann dricka ur en kaffekopp helt. Min "to do" lista som ökat i stället för minskat då dagen var över. Den ständiga känslan av att aldrig räcka till.
Jag erkänner att jag var totalt upp i varv och samtidigt slut då jag gick tillbaka till jobbet¨efter en timmes möte. Även om mötet i sig var mycket givande och trevligt.
Idag var jag och informerade om mitt nuvarande jobb till en annan skola. Samma sak. Människor som rusade på, kom och gick. 100 skolböcker i luften.
Vi lärare är ett pack för sig. Det kan jag glatt erkänna. Men att någon skall påstå läraryrket är enkelt, eller att "semestern" är för lång eller lönen hög. Nej, fan ta den personen. Den människan borde pröva på en vecka eller två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar